Första klockan på månen: Omega Speedmaster Professional

Omega Speedmaster är en linje kronografer producerade av Omega. Den introducerades för första gången 1957 (ref. CK2915) och har sedan dess funnits i en mängd olika utföranden. Den manuella (uppdragning sker för hand) Speedmaster Professional eller ”Moonwatch” är förmodligen den mest kända och den som producerats längst.

Smeknamnet ”Moonwatch” kommer från att klockan var en del av NASA:s Apolloprogram och därmed är den första klockan som burits på månen. Värt att nämna är att Neil Armstrong inte bar sin Speedmaster när han tog de första stegen på månen, utan det var först när Buzz Aldrin några sekunder senare klev ur månlandaren som Omega Speedmaster (ref. ST105.012) blev den första klockan på månen, och därmed fick epitet ”The Moon Watch”. Men hur kommer det sig egentligen att valet föll på den schweiziska kronografen?

Omega Speedmaster ST105.012

Det hela började med att NASA såg ett behov av extremt tillförlitliga klockor till sitt rymdprogram. Kraven var enkla: ett armbandsur som kunde ta tiden (kronograf), lättläst och inte påverkas av magnetism.

Följande tillverkare tillfrågades: Omega, Elgin, Benrus, Hamilton, Mido, Luchin Piccard, Bulova, Rolex, Longines och Gruen. I slutändan var det endast Omega, Longines, Rolex och Hamilton som skickade in varsin klockmodell för test. Hamilton uteslöts direkt då de hade skickat ett fickur istället för ett armbandsur. Därmed stod det nu mellan Omega, Rolex och Longines.

Omegas bidrag var sin dåvarande Speedmaster-modell (ref. ST105.003), Rolex den tidigare Daytona-modellen Cosmograph chronograph (ref. 6238) med ett Valjoux 72-urverk. Enligt de officiella NASA-dokumenten var prisbilden för Omega-kronografen 82,50 dollar – vilket i nuvarande penningvärde motsvarar ungefär 6 500 kronor, dvs en bra bit under dagens prisbild för en Omega Speedmaster Professional.

Buzz Aldrin på månen med sin Omega Speedmaster

Klockorna utsattes för en rad tester. Kraven var högt uppsatte: en precision på 5 sekunder över 24 timmar krävdes, helst inte mer än +/- 2 sekunder per 24 timmar. Testerna omfattades bland annat av stora temperaturväxlingar, hög luftfuktighet, krafter motsvarande 40 g (1 g = normal gravitationsacceleration), högt tryck, olika grader av buller och konstant långvariga vibrationer – helt enkelt omständigheter som mycket väl hade kunnat äga rum inuti en rymdkapsel eller vid månvandring. I slutändan var det Omegas klocka som klarade testerna bäst och därmed valdes ut.

Det som tilltalar oss med Omegas månklocka är framförallt att den har ett manuellt urverk som dras upp för hand. Ett automatiskt urverk hade krävt viss gravitation för att vara helt pålitlig och det batteridrivna Quartz-verket kom först senare. Även valet av glas är speciellt då detta är tillverkat av plexi istället för safir eller liknande. Detta är ett medvetet val då ett normalt glas hade kunnat splittas och därmed skapa glasbitar som skär upp astronauternas dräkter.

”Månklockan”

Det här inlägget postades i Omega och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.